Maria

I'll always see your face, the corner of your smile
And all the little things that no one will ever know
Like it was yesterday, won't ever fade away
Goodbye is just a word that I will never say

You will never be forgotten, a million days could pass us by
But what is time but just a dream?
I still feel you here with me, you're more than just a memory
You will never be forgotten

I can't hold your hand or look into your eyes
And when I talk to you, it just echoes in my mind
But if hearts are made of dust and if we fell from the stars
I look up tonight and know just where you are

You will never be forgotten, a million days could pass us by
But what is time but just a dream?
I still feel you here with me, you're more than just a memory
You will never be forgotten

And the world just keeps on going
It has no way of knowing, that your gone...

I treasure every moment you spent in life with me
I hoped to have you longer but it's not meant to be

You left this world so suddenly, I think my heart went too
I feel so lost and lonely and I cry from missing you

I know you're in a better place, I know you're happy there
I know one day I'll join you but the wait is hard to bear

My heart feels like it's breaking as I try to carry on
You were my life, my everything but now sweetheart you have gone

I'll count the years until the day I'm with you once again
And pray that I will find the strenght to carry on 'til then


Jag saknar dig så Emil...

Vet inte vad jag ska göra, inte vad jag ska säga. Vet inte vad jag ska ta mig till..

Det gör så fruktansvärt ont. Medan man mitt i allt det onda förväntas vara stark. För första gången någonsin känner jag mig inte stark, snarare helt orkeslös. Somewhere in this darkness there's suppose to be a light that I can't find. Det tror jag fan inte på.

Och ja, jag svär. Jag är arg. För någonstans måste det ju finnas någon jag kan vara arg på. Jag är arg på mig själv för att jag är så jävla envis och tjurig och jävlig och jaa, det mesta dåligt. Jag är arg på dom som försöker förstå, mest för att jag är ledsen. Allra mest arg är jag på den som bestämde att det var såhär det skulle bli, för det är så förbannat orättvist. 

Jag tycker inte om att gråta. Ändå gråter jag så att ögonen svider. Jag kommer inte att säga aldrig mer, jag måste tro på något jag aldrig tidigare trott på, så jag säger tills vi ses igen. Jag verkligen tror det. På riktigt. Ta ingenting för givet, imorgon kan det vara försent.

Har slutat drömma och planera, det blir ändå aldrig som man tänkt sig. Jag älskar dig hjärtat och saknaden är oändlig. Du var det bästa som hänt mig, du lyfte fram mina positiva sidor. På något konstigt sätt lyckades du med det. Du lärde mig något jag inte trodde jag skulle lära mig, att älska. Tack för att jag fick känna dig och leva med dig. Tack för att du fanns. Tack älskling, för att du var du. It's no life without you. Vi ses igen, right?

Det gör ont..

Trodde det skulle kännas annorlunda.. Trodde jag skulle må så mycket bättre. Hur kan man ha så fel? Med en ständig klump i magen får jag kämpa för att orka, varenda dag. Den som säger att livet är en dans på rosor har inte levt mitt..

Alla ensamma sena kvällar, väntandes på det som inte kommer. Alla nätter då jag vänder mig om i hopp om att det ska finnas där men varje gång blir besviken. Alla morgnar då jag önskar att bli väckt med ett leende på läpparna men det var länge sedan nu. Värst av allt är alla långa dagar som ibland känns så toksvarta att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Vart är mitt ljus? Dagarna blir längre men jag märker det inte ens.. Är det rätt om jag känner såhär?  Är det här allt livet har att ge? Då vet jag inte om jag vill vara med.. Kanske är det så ändå, att man står starkast när man är ensam. Jag har alltid krigat för det jag vill ha men den här gången känns det som att jag inte kan vinna. Är det dags att släppa taget då? You tell me..

Kanske är det så. Att jag förtjänar allt det här, att jag förtjänar att det ska göra så in i helvetes ont. Att när jag vaknar på morgonen inte veta hur jag ens ska ta mig igenom dagen. Mitt livs misstag och nu får jag betala priset..

Det lustiga är, att efter alla dessa år lär jag mig inte. Det är nästan som om jag vill må dåligt. Kan man hindra sig själv från att tillåtas vara lycklig? Den här gången har jag ju ingen annan än mig själv att skylla på.. Just nu lever jag i en berg & dalbana som skiftar mellan rädsla, smärta och förvirring. Inte mer. Det enda jag riktigt njuter av just nu är när jag får blunda och somna. Dessvärre är det inte lika roligt att slå upp ögonen sen och inse att man är kvar.

Förtvivlad.

Tomma ord är inte tillräckligt. Och när inte heller jag räcker till, var hittar man lågan då? Det är något som ligger och trycker och det driver mig till vansinne. Vart tog all min fightingspirit vägen? Vart är jag?

Lite senare kanske men inte nu. Jag måste ha gått vilse någonstans efter vägen. Eller så kanske jag bara valde fel. Dom säger; Innan det är försent men när är försent? Vem är jag att veta, jag tappar ju till och med bort mig själv. Då undrar jag, kan man ha ansvar för något då? Jag tvivlar..

Dom säger att man måste våga för att vinna men jag känner mig som en förlorare, är jag för feg då? Jag är på gränsen att ge upp. Om inte jag har svar på mina frågor vem ska då ha det? Jag är till och med för svår för mig själv att förstå och jag antar att jag då inte kan kräva att andra ska göra det.

Ingenting är omöjligt, bara det att just nu når jag inte fram. Kanske dags att ta på sig highheelsen, sträcka på ryggen och bara vara ärlig. Eller så väntar jag med det, hoppas och tar dagen som den kommer. Igår är historia, imorgon är framtiden. Just nu bara är.

Nej, tomma ord är inte tillräckligt. Så säg ingenting du inte menar. För tomma ord kan göra ont. Reminder.

Bara drygt en vecka kvar. Då kommer älskling hem! Blir lite att fixa och ordna nästa vecka för som vanligt är timingen perfekt och jag kirrade jobb precis lagom till herrn återvänder :P

Mina småpojkar lever och mår gott premiärutställningen för Eddie är avklarad, fin kritik och lovande inför framtiden. Om jag hade fått gnälla lite så hade Elliots svans fått vara lite mindre spetslik :P Han bär den så fint när vi strosar på promenader men så fort vi får möte måste han "tuffa till" sig och svansen åker upp. Men det är bara träna, träna, träna. Ser framemot Piteåutställningen med förhoppning att även den ska ge fina kritiker om mina pojkar.

Som sagt, fått jobb från och med Maj och sen resten av sommaren. Lite tråkigt att missa semester och därmed också betet och sommaren men det kommer fler! Dessutom har jag ju ledigveckor så det löser sig säkert.

Idag är också dagen då lillJohan blir stor! Det har redan gått ett år, när ska man lära sig att hänga med? :) Ett-års kalas i Ullatti nalkas lite senare under dagen. Till på köpet har jag blivit faster i förrgår, en liten kille såg dagens ljus. Så himla roligt! Som grädde på moset har jag haft rätt i mina föraningar hela tiden, att en pojk kommer kika ut den 19:e :)

Slut på idéer. På återseende.

Jag sitter med ett leende på läpparna. Bara för att jag inser att det finaste livet har att ge ligger och sover så sött alldeles intill mig. Att veta att jag för dem är oumbärlig. Jag orkar inte lägga ner tid och energi på sånt jag inte vet kommer fungera, sån är jag men deras lycka varenda gång jag lämnat dem och kommer hem igen är sånt som gör livet värt att leva. Det gör mig viktig och det gör mig lycklig.

Det finns för många.

Och de säger att man inte ska leka med elden, vad händer om man går för nära?

Behövs inga ord, idag är bara en dag av oändlig saknad.
Kanske dags att han får komma hem snart?

 

 

Meningslösa rader i brist på annat :)

Solen skiner och himlen är klarblå! Måste medge att Piteå är bra mycket bättre än min egentliga hemstad. Jag trivs här, det kan jag inte förneka men framför allt trivs djuren här. Trots att maten börjar sina tror jag C hellre är här än i Gällivare. För vem är inte det? Lillebror har också hedrat oss med sin närvaro hela sommaren och det var nästan så man fick en tår i ögat när de återförenades. Efter två år kände de fortfarande igen varandra och jag tror ingen kommer så bra överens som dom. Det är fint att se.

1,5 vecka kvar av semestern och under nästa måste vi ta vårat pack och återvända till staden som gud glömde. Trist men sant. Fram till dess ska jag njuta av varje sekund och försöka få ordning på mig själv istället för att bara äta, sova och slöa bort dagarna..

Nu ska jag fortsätta titta min film som "avnjuts" tillsammans med syrrans sambos dotter. Fast så länge hon är tyst går det bra, ungar kan verkligen föra väsen av sig :)

Imorgon är en ny dag med nya tag. I övrigt har jag nästan planerat klart nästa kladd och den ska jag fixa så snart som möjligt!

På återseende

Ledigveckan bara flyger iväg och försvinner.  Snart dags att återvända till Aitik igen men då bara för fyra dagar, så skönt. Sen är det långledigt i 10! Om en vecka får herr brun smaka på gräs igen, tror både jag och han längtar ner.. Det finns inget friare än att åka till stugan och bara vara. Det är livet.

Igår var det den stora dagen för mina pinglor, student 2009 :) Det påminde mig om den gamla goda tiden, min student. Det är once in a lifetime och vi "gamlingar" sa det att visst var det roligt men det är inget man vill göra igen. Fem år sen, jag fick det svart på vitt. Jag blir äldre. Hej bara, vad det går ibland. Tyvärr blev det inget besök uppe på dundret då min lilla familj behövde mig men väl några fotografier innan de fina åkte upp.

C fick sig ett bad igår och det behövdes verkligen, han tom stod och njöt medan jag duschade honom. Stackarn har gått omkring och varit så smutsig så jag vet inte vad. Efteråt var han tvungen att påminna mig om att motionen uteblivit för dagen och betedde sig som en gangster när jag skulle leda honom torr. Thelma var inte alltför nöjd över cirkusen, hästar är inte riktigt hennes grej. Det gick bra till slut i alla fall.

Imorgon blir våran trio en duo, mamma och pappa kommer hem så Thelma återvänder till Masgatan. Ska bli lite skönt faktiskt, mindre hundhår att jaga runt i lägenheten. Den fick sig för övrigt en vårstädning i tisdags men jag vet inte om det syns längre :P Jag är helt otrolig när det gäller att lämna fel saker på fel plats, jag kan liksom bara inte sätta tillbaka det jag tar fram. Skumt det där, jag menar, hur svår kan det vara?

Till helgen är det hopptävlingar på ridklubben och visst blir man lite nostalgisk. Det är precis ett år sen jag och C tävlade sist och jag saknar det. Men tiderna förändras och som det ser ut nu blir det inte fler tävlingar för oss, tråkigt men sant. Det är mitt val, jag offrar tävlingar för pärlan. Min förhoppning är att jag ändå ska våga hoppa honom så smått i framtiden.

Kom på mig själv i morse att hur jag än gör så hamnar jag alltid i närheten av stallet. Tar oftast dit hundarna på en promenad, dels för att det är så himla hundvänligt och dels för att hästarna (hästen) får mig att må bra. Så egentligen, jag vet inte hur jag skulle klara av ett liv utan. Vad hade jag gjort liksom? Sprungit där och tittat ändå. Så ihelg blir det kik på tävlingar och kanske en spontan utgång? Vi planerar ingenting, händer det så händer det :)

Är lite uttråkad så ska försöka hitta på något att göra nu. Avslutar med två pinglor. Ja, en liten grabb får också vara med på ett hörn :)

Jag är trött, sliten och nästintill död idag. Återkommit från en himla rolig trip med de andra dumpertjejerna. Det finns bara ett passande ord, festlighet. Den ena har varit värre än den andra men kul har vi haft! Tror jag får ta på mig kvällens värsta fylla, as usual :P Sprit är gift.

Jag har ätit hela dan idag och nu är jag hungrig igen, därför gott folk, ska jag avsluta här och fixa mig något tilltugg istället. De som var med kan detaljerna. Tjing!

Idag har jag lust att skriva av mig. Länge sen sist men eftersom jag bara bloggar för min egen skull så kvittar det.

Jag trodde för några veckor sen att sommaren var på väg men tji fick jag. Igår morse när jag stack ut näsan genom dörren höll jag praktiskt taget på att frysa ihjäl, termometern visade futtiga 1,5 plusgrader och humöret sjönk från strålande till lite mindre glad. Ack den som ger sig, drog upp kragen satte huvan på skallen och begav mig ändå till stallet för lite pyssel och en promenad med Elliot. Tog ut honom i skogen och där var det tack och lov lite mildare eftersom träden gav lä för alla stormbyar.  Nog om det, var inte mina sedvanliga dagar jag behövde få ur mig..

Det är dags att börja lita på mig själv och mina känslor, göra det som är bäst för mig. Jag är så himla lyckligt lottad som har någon där att rå om. Någon som verkligen behöver mig och uppskattar min omtanke. Att denna någon råkar vara av ett annat slag bekommer mig inte, min C är det bästa som har hänt mig på gott och ont. Visst återkommer tankarna om att jag behöver mer tid, 24 timmar räcker inte alltid till, men att göra mig av med det som betyder allra mest löser ingenting. Vad vore jag utan min stjärna? Vad skulle jag göra om han inte vore här? Han förgyller mina dagar och får mig att må bra, bättre än de flesta. Om jag inte orkar måste jag bli starkare, kämpa mer. Jag kan inte släppa taget om något som ger mig så mycket.

Visst kan man bli sviken, flera gånger. Det är en erfarenhet jag tvingats inse men en sak vet jag, mina pärlor sviker inte. Inte ens fast jag är på det allra värsta humör vänder de mig ryggen av den enkla anledning att de faktiskt behöver mig, lika mycket som jag behöver dem. Det är en välsignelse jag fått, inte alla har samma tur. Människor ger upp, slutar leva men tack vare C, T och E finns det inte i min värld längre. De har lärt mig att aldrig någonsin sluta kämpa. Man får inte alltid som man vill, blir besviken, sårad och ont i hjärtat men det är ingenting som inte går att repa. För någon gång reser man sig igen, står stadigare och går vidare. De första stegen må vara stappliga men det går. 

Min största rädsla är att förlora någon av de jag älskar, folk säger att jag inte kan inräkna mina pärlor där men mer fel kan de inte ha. Lika lite som jag bryr mig vad folk säger, lika mycket skulle jag bli förstörd om någon av dem försvann. De är mina bästa vänner och jag kan inte tänka mig ett liv utan. Det var tillräckligt för att svara på mina frågor. Nej, jag kan inte göra mig av med. Det finns alldeles för mycket minnen, alldeles för många skratt, tårar och framför allt alldeles för mycket kärlek. Till honom. Han är liksom ämnad att vara hos mig, till den dag han slutar andas. Mitt hjärta, utan honom är jag inte hel..