Maria

Vet inte vad jag ska göra, inte vad jag ska säga. Vet inte vad jag ska ta mig till..

Det gör så fruktansvärt ont. Medan man mitt i allt det onda förväntas vara stark. För första gången någonsin känner jag mig inte stark, snarare helt orkeslös. Somewhere in this darkness there's suppose to be a light that I can't find. Det tror jag fan inte på.

Och ja, jag svär. Jag är arg. För någonstans måste det ju finnas någon jag kan vara arg på. Jag är arg på mig själv för att jag är så jävla envis och tjurig och jävlig och jaa, det mesta dåligt. Jag är arg på dom som försöker förstå, mest för att jag är ledsen. Allra mest arg är jag på den som bestämde att det var såhär det skulle bli, för det är så förbannat orättvist. 

Jag tycker inte om att gråta. Ändå gråter jag så att ögonen svider. Jag kommer inte att säga aldrig mer, jag måste tro på något jag aldrig tidigare trott på, så jag säger tills vi ses igen. Jag verkligen tror det. På riktigt. Ta ingenting för givet, imorgon kan det vara försent.

Har slutat drömma och planera, det blir ändå aldrig som man tänkt sig. Jag älskar dig hjärtat och saknaden är oändlig. Du var det bästa som hänt mig, du lyfte fram mina positiva sidor. På något konstigt sätt lyckades du med det. Du lärde mig något jag inte trodde jag skulle lära mig, att älska. Tack för att jag fick känna dig och leva med dig. Tack för att du fanns. Tack älskling, för att du var du. It's no life without you. Vi ses igen, right?

Det gör ont..