Maria

Idag har jag lust att skriva av mig. Länge sen sist men eftersom jag bara bloggar för min egen skull så kvittar det.

Jag trodde för några veckor sen att sommaren var på väg men tji fick jag. Igår morse när jag stack ut näsan genom dörren höll jag praktiskt taget på att frysa ihjäl, termometern visade futtiga 1,5 plusgrader och humöret sjönk från strålande till lite mindre glad. Ack den som ger sig, drog upp kragen satte huvan på skallen och begav mig ändå till stallet för lite pyssel och en promenad med Elliot. Tog ut honom i skogen och där var det tack och lov lite mildare eftersom träden gav lä för alla stormbyar.  Nog om det, var inte mina sedvanliga dagar jag behövde få ur mig..

Det är dags att börja lita på mig själv och mina känslor, göra det som är bäst för mig. Jag är så himla lyckligt lottad som har någon där att rå om. Någon som verkligen behöver mig och uppskattar min omtanke. Att denna någon råkar vara av ett annat slag bekommer mig inte, min C är det bästa som har hänt mig på gott och ont. Visst återkommer tankarna om att jag behöver mer tid, 24 timmar räcker inte alltid till, men att göra mig av med det som betyder allra mest löser ingenting. Vad vore jag utan min stjärna? Vad skulle jag göra om han inte vore här? Han förgyller mina dagar och får mig att må bra, bättre än de flesta. Om jag inte orkar måste jag bli starkare, kämpa mer. Jag kan inte släppa taget om något som ger mig så mycket.

Visst kan man bli sviken, flera gånger. Det är en erfarenhet jag tvingats inse men en sak vet jag, mina pärlor sviker inte. Inte ens fast jag är på det allra värsta humör vänder de mig ryggen av den enkla anledning att de faktiskt behöver mig, lika mycket som jag behöver dem. Det är en välsignelse jag fått, inte alla har samma tur. Människor ger upp, slutar leva men tack vare C, T och E finns det inte i min värld längre. De har lärt mig att aldrig någonsin sluta kämpa. Man får inte alltid som man vill, blir besviken, sårad och ont i hjärtat men det är ingenting som inte går att repa. För någon gång reser man sig igen, står stadigare och går vidare. De första stegen må vara stappliga men det går. 

Min största rädsla är att förlora någon av de jag älskar, folk säger att jag inte kan inräkna mina pärlor där men mer fel kan de inte ha. Lika lite som jag bryr mig vad folk säger, lika mycket skulle jag bli förstörd om någon av dem försvann. De är mina bästa vänner och jag kan inte tänka mig ett liv utan. Det var tillräckligt för att svara på mina frågor. Nej, jag kan inte göra mig av med. Det finns alldeles för mycket minnen, alldeles för många skratt, tårar och framför allt alldeles för mycket kärlek. Till honom. Han är liksom ämnad att vara hos mig, till den dag han slutar andas. Mitt hjärta, utan honom är jag inte hel..