Maria

Nej, ingenting är sig likt.

Och det kommer aldrig bli detsamma. Det är ett drygt år sedan du försvann och jag kämpar med livet varenda dag. Dom säger att sorgen inte är det värsta och dom har rätt för när sorgen har lagt sig kommer någonting som är så mycket värre, saknaden..

 

Jag saknar dig, så fruktansvärt mycket. När något roligt händer vill jag berätta det för dig men kommer på mig själv att jag kan ju inte ringa. Jag får inget svar. När jag mår som allra värst är det din tröst jag väntar på men jag väntar förgäves. Det tog mig många månader att kunna le men nu kan jag skratta. Jag försöker lära mig leva med att du inte kommer hem. Det går bättre och bättre men så kommer dom där dagarna som är så svåra, så jobbiga och så mörka. Då jag verkligen hade behövt dig Emil.

 

Jag vet att den dagen kommer då jag kommer minnas dig med så mycket glädje, då jag kommer tänka tillbaka på alla fina minnen, allt vi ändå hann med under våra två år. Jag vet att den dagen kommer men än så är det för tidigt. För du fattas här, hos oss på jorden. Det gör ont att besöka din plats så jag är inte där så ofta men du finns i mina tankar och mitt minne varje dag på året. Du kan inte vara här så vi som är kvar får försöka leva för dig också. Vi kämpar för dig hjärtat.

 

Jag har ett hål i mitt hjärta och jag kommer aldrig bli riktigt hel. Mina tre fina ser till så jag fortsätter, gör det jag måste göra. Dom är ljuset i mörkret. Vi vet att du finns hos oss, bara att vi inte kan se och inte kan höra dig. Du är så oändligt saknad!