Maria

Kanske är det så. Att jag förtjänar allt det här, att jag förtjänar att det ska göra så in i helvetes ont. Att när jag vaknar på morgonen inte veta hur jag ens ska ta mig igenom dagen. Mitt livs misstag och nu får jag betala priset..

Det lustiga är, att efter alla dessa år lär jag mig inte. Det är nästan som om jag vill må dåligt. Kan man hindra sig själv från att tillåtas vara lycklig? Den här gången har jag ju ingen annan än mig själv att skylla på.. Just nu lever jag i en berg & dalbana som skiftar mellan rädsla, smärta och förvirring. Inte mer. Det enda jag riktigt njuter av just nu är när jag får blunda och somna. Dessvärre är det inte lika roligt att slå upp ögonen sen och inse att man är kvar.

Förtvivlad.