Ego girl
Ibland undrar jag om det är meningen. Ibland tänker jag att om jag bara hade varit annorlunda? Jag brukar fundera på vad som hade kunnat vara. Hade det varit någon skillnad då? Ska man verkligen ångra sånt som man gjort? Ska man försöka ändra på det som redan gjort? Jag tror inte det hade spelat någon roll. Vissa saker är bara inte menade att vara. Jag vet att många, många gånger har jag velat vara någon annan, någon jag ser upp till. Någon som får folk att vrida sig i skratt, någon att se upp till.
Men jag är inte så och jag kommer aldrig någonsin bli. För det är inte jag. Jag kan ångra saker men jag kan inte få dem ogjorda. Därför stänger jag dörren efter gårdagen och öppnar den som leder till morgondagen. Därför ser jag aldrig bakåt. Det hjälper inte att sitta och gräma sig, det finns ändå inget att göra åt det. Jag vet att jag är misstagens drottning, jag vet att jag alltid klantar till mig. Jag är inte född med otur, saken är den att jag talar före jag tänker. Jag har så bråttom att jag inte stannar upp en endaste gång. Jag vet att människor inte står ut med mig för jag kan vara så jävla jobbig men det har nästan slutat bekomma mig. För det spelar ingen roll hur många gånger eller hur ofta jag begår misstag. Jag gör det bara igen sen ändå.
Jag har lärt mig acceptera mig själv, precis som jag är. Jag hörs och jag syns men aldrig på ett positivt sätt. Och jag vet att jag tänker fel men det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Vissa saker kan man inte rätta till. Att jag är helt avig och inåtvänd, så är det bara. Det är med ett leende på läpparna jag tänker på hur olika jag och min syster är. Hon är den där snälla omtänksamma tjejen som man vill vara. Hon är den där som alla tycker om. Därför älskar jag henne, kan sitta och skratta åt det där och säga; "Hon fick allt och jag fick inget." Idag spelar det ingen roll, för jag vet att vad som händer så kommer hon alltid att stå vid mina sida och det är det viktigaste. För henne hade jag offrat världen.
Och jag har de allra bästa vänner, de klagar inte när jag är på dåligt humör. De tröstar när jag mår dåligt. Och de behöver mig. Kanske är därför jag kommer så mycket bättre överens med djur än med människor. Min häst och min hund är det bästa jag har. Det är de som får mig att le åt det mest eländiga, det är de som aldrig aldrig skulle svika. De passar jag ihop med. Idag när jag myste med Calle blev jag alldeles varm i hjärtat och insåg verkligen hur mycket jag behöver honom. För när ingen annan väntar gör han det alltid. Det är kärlek. Våra sex år tillsammans hoppas jag kommer bli många, många fler.
Lillkillen ligger i sängen och sussar nu, tänkte ta kvällsprommen med honom men det får bli en kort för det är galet kallt ute. Nu när jag har lättat på mitt hjärta kan jag kanske sova gott inatt.
På återseende.
Men jag är inte så och jag kommer aldrig någonsin bli. För det är inte jag. Jag kan ångra saker men jag kan inte få dem ogjorda. Därför stänger jag dörren efter gårdagen och öppnar den som leder till morgondagen. Därför ser jag aldrig bakåt. Det hjälper inte att sitta och gräma sig, det finns ändå inget att göra åt det. Jag vet att jag är misstagens drottning, jag vet att jag alltid klantar till mig. Jag är inte född med otur, saken är den att jag talar före jag tänker. Jag har så bråttom att jag inte stannar upp en endaste gång. Jag vet att människor inte står ut med mig för jag kan vara så jävla jobbig men det har nästan slutat bekomma mig. För det spelar ingen roll hur många gånger eller hur ofta jag begår misstag. Jag gör det bara igen sen ändå.
Jag har lärt mig acceptera mig själv, precis som jag är. Jag hörs och jag syns men aldrig på ett positivt sätt. Och jag vet att jag tänker fel men det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Vissa saker kan man inte rätta till. Att jag är helt avig och inåtvänd, så är det bara. Det är med ett leende på läpparna jag tänker på hur olika jag och min syster är. Hon är den där snälla omtänksamma tjejen som man vill vara. Hon är den där som alla tycker om. Därför älskar jag henne, kan sitta och skratta åt det där och säga; "Hon fick allt och jag fick inget." Idag spelar det ingen roll, för jag vet att vad som händer så kommer hon alltid att stå vid mina sida och det är det viktigaste. För henne hade jag offrat världen.
Och jag har de allra bästa vänner, de klagar inte när jag är på dåligt humör. De tröstar när jag mår dåligt. Och de behöver mig. Kanske är därför jag kommer så mycket bättre överens med djur än med människor. Min häst och min hund är det bästa jag har. Det är de som får mig att le åt det mest eländiga, det är de som aldrig aldrig skulle svika. De passar jag ihop med. Idag när jag myste med Calle blev jag alldeles varm i hjärtat och insåg verkligen hur mycket jag behöver honom. För när ingen annan väntar gör han det alltid. Det är kärlek. Våra sex år tillsammans hoppas jag kommer bli många, många fler.
Lillkillen ligger i sängen och sussar nu, tänkte ta kvällsprommen med honom men det får bli en kort för det är galet kallt ute. Nu när jag har lättat på mitt hjärta kan jag kanske sova gott inatt.
På återseende.
Kommentarer
Trackback
