Maria

Förvirringen är ett faktum. Vet inte om jag ska tacka för att jag blev tagen ner på jorden eller skälla för att jag blev så jävla besviken. Det är antingen eller. Fast egentligen vet jag inte om det spelar någon roll alls. Den/det här stan/samhället/byn är helt otrolig/-t. Det är tur man har kometen så man hänger med i svängarna, för det går fort ibland.

Men jag ska inte klaga. Det har hänt värre saker förr och toppen på min lista kommer nog aldrig förändras. Om ingenting alldeles oväntat sker :P Jag har sedan länge slutat räkna alla missförstånd, missberäkningar och annat skit i livet, det känns inte riktigt som att det är värt någonting. Men alltid när det känns som jobbigast och man är som mest nere så dyker det upp ett ljus, på ett eller annat sätt och inget är det andra likt. 

För utan alla de där ljusen vet jag inte om livet i sig självt hade varit speciellt glädjande. Och jag hatar att prata men ändå har jag så mycket att säga. Jag vet inte vad jag ska göra med alla ord, alla frågor, och i de svåraste stunderna, alla tårar. På nåt sätt gör jag mig i alla fall av med dem för det brukar försvinna efter ett tag.. Kan hända att jag bara förtränger dem, gömmer dem någonstans långt inne så att de går vilse och inte hittar ut? I så fall gör jag ett jävligt bra jobb, men nu. Just nu känns det som att allt som varit vilse har hittat vägen igen och det nästan rusar i vild panik för att inte åter tappa bort sig.

Var jag inte osäker tidigare så är jag det i alla fall nu.. Det trygga i allt detta knasiga är i alla fall att jag inte längre är osäker i mig själv. Det senaste året har jag lärt känna mig, vem jag är. Och nu är jag 100 procent säker. Jag kan tvivla på alla andra men aldrig mer på mig. Den tryggheten kan ingen ta. Nästa gång jag kastas in i liknande situationer som jag gjort förr vet jag att jag kommer hantera dem helt annorlunda.

Idag är mina ljus häst, hund och vänner. Jag tycker om att ni är där, även fast jag ibland inte vet hur jag ska visa det :)

Välanpassad; Brian McKnight- Win